2009/06/02

Off topic: Valentine 1969

I min seriehungriga barndom läste jag allt, från Fantomen till Kalle Anka, från Mumin och Bamse till Asterix och Tintin. Jag läste även serier som på 80-talet bar på "tjejseriernas" kainsmärke: serierna i Min Häst och Starlet. De sistnämnda kunde varken då eller nu leva upp till det som shojo-genren har erbjudit sedan början på 1970-talet. De var tecknade (ofta stelt) av män, ibland med utländska manus, ibland svenskproducerade, som då och då vågade tänja på gränserna men oftast fokuserade på det som tonårstjejer påstås intressera sig för: kärlek och romantik.

De utländska serierna (ofta brittiska, som exemplet nedan från magasinet Valentine) hade ofta en konventionell handling i glamourösa miljöer, som mode- eller teatervärlden, inte så olikt shojo manga till ämnesvalet. Ändå kändes huvudpersonerna lika personliga som Barbiedockor - identiskt tecknade och förutsägbara. Senare under 1980-talet försökte t.ex. Starlet ta in svenska manusförfattare som uppdaterade berättelserna med mer vardagsrealistiska och mindre könsstereotypa personer och förvecklingar. Sett från en shojo-läsares perspektiv bytte man helt enkelt ut en tvångströja till en annan. Varför vågade man inte låta fantasin blomma både i skildringen av relationer och av miljöer?



Sidan ovan visar dock att 1960-70-talsestetiken går igen på båda sidor om jordklotet. Närbild på hjältinnan i vacker kostym, dekorativa mönster, känslosvall - allt påminner om den tidiga Riyoko Ikeda eller Moto Hagio. (Se mer hos The Groovy Age of Horror, en blogg som trots namnet uppskattar all slags populärkultur från 1960-talet och senare...)