2009/06/02

Off topic: Valentine 1969

I min seriehungriga barndom läste jag allt, från Fantomen till Kalle Anka, från Mumin och Bamse till Asterix och Tintin. Jag läste även serier som på 80-talet bar på "tjejseriernas" kainsmärke: serierna i Min Häst och Starlet. De sistnämnda kunde varken då eller nu leva upp till det som shojo-genren har erbjudit sedan början på 1970-talet. De var tecknade (ofta stelt) av män, ibland med utländska manus, ibland svenskproducerade, som då och då vågade tänja på gränserna men oftast fokuserade på det som tonårstjejer påstås intressera sig för: kärlek och romantik.

De utländska serierna (ofta brittiska, som exemplet nedan från magasinet Valentine) hade ofta en konventionell handling i glamourösa miljöer, som mode- eller teatervärlden, inte så olikt shojo manga till ämnesvalet. Ändå kändes huvudpersonerna lika personliga som Barbiedockor - identiskt tecknade och förutsägbara. Senare under 1980-talet försökte t.ex. Starlet ta in svenska manusförfattare som uppdaterade berättelserna med mer vardagsrealistiska och mindre könsstereotypa personer och förvecklingar. Sett från en shojo-läsares perspektiv bytte man helt enkelt ut en tvångströja till en annan. Varför vågade man inte låta fantasin blomma både i skildringen av relationer och av miljöer?



Sidan ovan visar dock att 1960-70-talsestetiken går igen på båda sidor om jordklotet. Närbild på hjältinnan i vacker kostym, dekorativa mönster, känslosvall - allt påminner om den tidiga Riyoko Ikeda eller Moto Hagio. (Se mer hos The Groovy Age of Horror, en blogg som trots namnet uppskattar all slags populärkultur från 1960-talet och senare...)

2009/05/17

Hederslegionären Ikeda-sama



Onsdagen den elfte mars 2009 mottog Riyoko Ikeda, en av Grupp 24:s mest framstående tecknare, den franska utmärkelsen Légion d'Honneur för sin världsberömda manga ベルサイユのばら (Berusaiyu no bara, Versailles ros). Ceremonin ägde rum på franska ambassaden i Tokyo. Ambassadör Philippe Faure sade att hennes verk hade höjt det japanska folkets kulturella medvetande om Frankrikes historia, det franska språket och det franska köket (jo, det finns t ex Oscar-vin!). Ikeda berättade att hon offrade två år av sitt liv, från 24 till 26 års ålder, till Versailles ros. Serien gick som följetong i Margaret 1972-1973 och gav upphov till en aldrig sinande flod av nytryck, animerade versioner, musikaluppsättningar, till och med en (förtjänt bortglömd) spelfilm.

Versailles ros är en av de få 1970-tals-shojo-klassikerna som spridits över hela världen i animerad version. Den var en av de första anime-serier jag följde på tysk TV i början av 1990-talet. Jag brukade gå upp tidigt på lördagmorgonen, klockan sex eller sju, och se på anime på låg volym för att inte väcka pappa och mamma... Och trots att den animerade versionen var klippt och censurerad för den europeiska smaken, innehöll den scener som fick mig att undra om den verkligen var för barn och om det verkligen var barnsligt att gilla anime. Det bästa med Grupp 24 var ju att de tog sina läsare på allvar, och berättade om svåra saker (som franska revolutionen) utan att göra det för lätt för sig eller för läsarna.

(Via japanska MSN och Anime News Network)

Toshie Kihara: Oujisama ga ii no!



Oujisama ga ii no! - Det ska väl ungefär betyda, "Vilken fin prins!" Jag visste inget om Toshie Kihara när jag såg det här fina omslaget på en hylla i Mandarake, som är en fantastisk second-hand-mangahandel (jag tror att det var butiken i Namba, Osaka). Man ska inte döma boken efter omslaget men när det gäller shojo manga hjälper det att välja rätt...



Typiskt nog för Kihara utspelar sig handlingen i en exotisk tid bland prinsar och prinsessor. Hjälten Yuri, en ung japansk samuraj, blir kidnappad och bortförd till Persien av den lurige prins Safawi Koh-i-Noor Filip (om jag lyckats tyda hans namn rätt!). Där utges han för att vara prins Nadir... varpå följer en lång och invecklad härva av intriger och magi.



I Persien välkomnas prinsarna av den lilla yrhättan Baada, som är väldigt kär i Nadir, eller var det Yuri? (Ovan ett litet klipp ur en tokig dans som huvudpersonerna spontant sätter igång som en hyllning till mangatidningar som Ribon, Margaret och Shonen Jump... Shojoestetik möter Bollywood?) Baada är en tidig Sailor Moon - hon är lite klantig, mycket modig men barnsligt utåtagerande. Hon viftar med armar och ben och får huggtänder när hon blir ursinnig. under berättelsens gång lär hon sig ta ansvar och att kärlek också kan betyda att låta den älskade gå sin egen väg.



Prins Filip tycker om att retas med Yuri, men det blir aldrig mer intimt än en puss eller två. Flirt mellan unga män är ett givet inslag i 70-tals-shojo även när det inte har något med handlingen att göra. Det tackar vi för.



Naturligtvis ges det också tillfällen till genderbending som i den här scenen ur en skönhetstävling som den bildsköne Yuri inflitrerar. Sidan är också ett fint exempel på en klassisk shojokonvention, den stora posen i helfigur som dominerar sidolayouten och låter läsaren njuta av de detaljerat avbildade kostymerna. Helfiguren måste förstås kompletteras med en närbild på de enorma och själfullt glittrande ögonen.



(Japansk språkövning: Ho ho... Kaze ja --- Kaze desu no *host host*)

För att undvika upptäckt kommunicerar han via skyltar, men avslöjar sig nästan när han ska skriva att han är förkyld men råkar använda en "manlig" grammatikalisk form.

Oujisama ga ii no!
är en saga i bästa tusen-och-en-natt-tradition. Den försöker inte ens vara realistisk, det är inte poängen med den. Persien liknar mer ett sagans Indien eller Bagdad i Iznogoud-serierna. Vågar man släppa den lilla irritation man kan känna för exotismen - är det orientalism när japaner gör det? - han man ha roligt åt de ohämmade fantasterierna - amazoner, flygande mattor, lömska drottningar, omöjlig kärlek, körsbärsregn. Sedan är det rätt skönt att veta att shojo manga har vuxit ur det här stadiet, för man får lätt en överdos av de sockersöta upptågen.


Skapare: Toshie Kihara (木原敏江)
Titel: Oujisama ga ii no! (王子様がいいの!)
Följetong i Bessatsu Margaret 1976. Samlingsvolymen i min ägo är utgiven av Kadokawa Shoten 1990: ISBN4-04-852215-9 C0079 P900E

Tidigare presenterade titlar av Toshie Kihara: Aara wagatono!

2009/05/16

Riyoko Ikeda: Orfeus no mado (Band 4)



Riyoko Ikeda har alltid haft ett gott öga till europeisk historia (alla shojofans känner väl till Versailles Ros?), och Orfeus fönster är som en rysk roman med ett myller av livsöden och dramatik. Fyra tjocka samlingsband tar ett tag att plöja igenom (särskilt när man har så rudimentära kunskaper i japanska som jag).



(Obs. shojobubblor!)

Det centrala kärleksparet är Julius och Klaus (eg. Alexej Mikhailov), som träffas i Regensburg före första världskriget. "Orfeus fönster" finns i ett torn i den gamla tyska staden, och det berättas att när två människor ser på varandra genom fönstret, är deras öden oupplösligt knutna till varandra. Julius är en typisk Ikeda-hjältinna, en självständig kvinna i manskläder som slits av motstridiga känslor.



("I can see Finland from my house!" - Eller vad säger Antonia?)


Det finns massor av bifigurer i Orfeus no mado. Antonias och Mikhails olyckliga kärlekshistoria i ryska revolutionens svallvågor är bara en kort episod bland många. På tal om det tror jag inte att det finns en enda lycklig kärlekshistoria i hela eposet...



Extra roligt är det att se historiska personer skildrade med Ikedas penna. Denne lömske bishonen är ingen annan än Alexandr Kerenskij, ledare för den kortlivade provisoriska regeringen i Ryssland före oktoberrevolutionen 1917. Påminner mig om den gamla finska visan: "Ai ai Kerenski, turha ompi toiveesi, Suomi on jo vapaa maa Ryssän vallasta..."
(Aj aj Kerenskij, du hoppas förgäves, Finland är redan fritt från Ryssens välde ... lite övermodigt skrivet, men sant. Kerenskij ville förhindra tsarrikets sammanbrott. Finlands självständighet erkändes däremot av mannen nedan...)



Vladimir Iljitj Lenin i shojotappning! (Tyvärr ohistoriskt: När bolsjevikernas ledare anlände på Finlandsstationen i Moskva, precis i tid för oktoberrevolutionen, var han i förklädnad, utan skägg men iförd peruk.)

Fortsättning följer.

Skapare: Riyoko Ikeda (池田理代子, född 18-12-1947 i Osaka)
Titel: Orpheus no Mado (Orfeus fönster) オルフェウスの窓
Följetong i Margaret 1976-1981.

Toshie Kihara: Aara wagatono!



Aara wagatono! betyder ungefär, "Men unge herrn då!"



Handlingen utspelar sig på en elitskola som för första gången ska låta pojkar och flickor delta i undervisningen tillsammans. Skoluniformerna är typiska för Taisho-perioden (1912-1926). Flickornas uniform kombinerar kimono och hakama med västerländska snörkängor. Denna kombination har blivit populär igen och åtminstone då jag senast besökte Japan (2007) kunde man se nyblivna studenter i den här dräkten.



Trots det eleganta omslaget är själva handlingen ganska hysterisk. (Här försöker vår hjältinna Michiru förhindra att hennes klasskamrat återupplivar en avsvimmad yngling.) Men så går det ju när man släpper in en massa söta pojkar bland flickorna...



Ett visst inslag av pojkkärlek får förstås inte heller saknas, även om den exotiskt blonde Mari inte är helt säker på sina känslor till vännen Shingo.



Så här finstämt och vardagsromantiskt kan det också bli mellan Michiru och Shingo.

Skapare: Toshie Kihara (木原敏江, född 1948-02-14 i Tokyo, Japan), även känd som "DOZIsama".
Titel: Aara wagatono! (あーらわが殿 !)
Följetong i Bessatsu Margaret 1972-1973.
Samlingsvolymen i min ägo: ISBN4-04-852209-4

P.S. Intressant nog verkar det som om Toshie Kihara återvände till det här persongalleriet flera år senare. 1979-1984 tecknade hon Mari to Shingo, som utspelar sig under Showa-perioden (1926-1989) och berättar om kärleken mellan två unga män. Är det samma Mari och Shingo? Måste undersökas!

Irasshaimase!

Hej och välkommen till en blogg som specialiserar sig på de bästa flickserier som någonsin gjorts, nämligen shojo manga från 1970-talet. Bloggen heter "Showa 24" som en hyllning till den legendariska "Grupp 24", ett gäng kvinnliga mangaka som anses ha satt igång en revolution i den japanska serieindustrin. För att nämna några namn: Yasuko Aoike, Moto Hagio, Riyoko Ikeda, Yumiko Ōshima, Keiko Takemiya, Toshie Kihara, Ryoko Yamagishi, Minori Kimura, Nanae Sasaya och Mineko Yamada.

(Showa 24 är detsamma som år 1949. Japanerna räknar år efter kejsarens regeringsperiod och kejsar Hirohito kallas alltid Showa. Många av de viktigaste gruppmedlemmarna föddes 1949.)

Dessa mangaka behandlade ämnen som tidigare hade varit tabu, och som gjorde shojo manga till en aktuell genre som inte bara tilltalade barn och ungdomar. De experimenterade med layout och symbolspråk. De lät sig inspireras av världslitteraturen och aktuella samhällsfrågor, skildrade personer som utforskade sin sexualitet och gjorde uppror mot samhällets konventioner, och beredde vägen för nya generationer av kvinnor som skapade serier för kvinnor och flickor. De förvandlade en tidigare mansdominerad bransch till ett konstnärligt avantgarde som fortfarande inspirerar läsare och serieskapare över hela världen.

I stället för att komma med långa oden om hur fantastiska dessa mangaka var (och är! många av dem tecknar fortfarande), vill jag visa upp lite smakprov på deras verk. De flesta är nämligen svåra att få tag på utanför Japan. Jag vill inte kränka serieskaparnas upphovsrätt, utan göra deras verk mer kända i Sverige. Så om ni, kära läsare, kommer iväg till Japan, köp köp köp!